Jag skrev rubriken och det svindlade för ögonen. Yrseln satte in och jag höll på att ramla av stolen. Femtio år sedan låter ju inte så förfärligt, men skriver jag ett halvt sekel sedan verkar det mycket mer.
Visst känns det ibland att det rivits månget almanacksblad sedan detta begav sig. Men det är bara att bita ihop.
Femtio år sedan jag gjorde rekryten alltså. Till en början var jag placerad på I1 som då låg i Sörentorp Solna. Nära och bra hem.
Bror min hade placerats i Boden. Jag hade väldigt roligt och retades väl lite för ofta. Inte bra för karman. Någon månad före inryckning hade jag blivit omplacerad till I 19 Boden. Kgl. Norrbottens Infanteriregemente¨, (som det hette på den tiden). Vajjert. Precis vad jag inte längtat efter.
En vacker vårdag i maj stod jag på Stockholms central med några polare som ville säga farväl. Det var varmt och skönt.
17 - 18 timmar senare var vi framme i Boden, och snön vräkte ned. Jag hade bara en tunn nyinköpt sommarkavaj på mig. Ja, byxor och skor också så klart, men tunna. Nu ville jag hem igen. Försökte väl men det funkade inte.
Så, det var bara att gilla läget, bita ihop och låta mig fösas ihop med andra medlidande till en buss och transporteras till kasernerna. Hela tiden ringde alla vilda historier om föregångares sataniska "lumparminnen" i öronen. ....men det skulle nog bli bra....eller?
Visst känns det ibland att det rivits månget almanacksblad sedan detta begav sig. Men det är bara att bita ihop.
Femtio år sedan jag gjorde rekryten alltså. Till en början var jag placerad på I1 som då låg i Sörentorp Solna. Nära och bra hem.
Bror min hade placerats i Boden. Jag hade väldigt roligt och retades väl lite för ofta. Inte bra för karman. Någon månad före inryckning hade jag blivit omplacerad till I 19 Boden. Kgl. Norrbottens Infanteriregemente¨, (som det hette på den tiden). Vajjert. Precis vad jag inte längtat efter.
En vacker vårdag i maj stod jag på Stockholms central med några polare som ville säga farväl. Det var varmt och skönt.
17 - 18 timmar senare var vi framme i Boden, och snön vräkte ned. Jag hade bara en tunn nyinköpt sommarkavaj på mig. Ja, byxor och skor också så klart, men tunna. Nu ville jag hem igen. Försökte väl men det funkade inte.
Så, det var bara att gilla läget, bita ihop och låta mig fösas ihop med andra medlidande till en buss och transporteras till kasernerna. Hela tiden ringde alla vilda historier om föregångares sataniska "lumparminnen" i öronen. ....men det skulle nog bli bra....eller?
När du pekar och klickar på bilderna kan du se dem i större format.
Godkänd och privilegierad med ett ID.
Detta var nu mitt hem tio månader framåt.
Hemtrevnaden var slående.
"Vardagsrummet" utan storbildsteve.
Oftast var "luckan" vårt trivsamma vardagsrum.
Nästan alla rökte, så röken låg ibland tjock i
det som också var vårt sovrum.
Skriva dikter gjorde jag redan innan och den vanan
tog jag med mig,
Lite samlat från albumet.
8:e kompaniets spelmanslag.
Vi hade tilldelats ett öde rum på översta våningen
i kasernen där vi bodde.
På helger "gjorde" vi stan.
Bodens stadshus.
Ett skrovmål. Billigt ändå, kan man tycka.
Men vi hade bara 2 kronor om dagen.
Logementet inreddes med "konst" i någon form.
En dikt igen i tråkighetens tecken.
I brist på annat poserade vi för varandras kameror.
Som fotointresserad visste jag vem Capra var och vilka
bilder han gjort under andra världskriget. Jag ville göra en
bild som andades något av samma anda.
"Frukost i det gröna" var ett ofta återkommande nöje.
Men det smakade oftast bra, vi var ju ständigt
hungriga.
Efter lunchen vidtog en obligatorisk siesta. Vid varje
rastkommendering somnade vi snabbt när befälet meddelat
fem minuters ra---ZZZZZZZZZZZZZZZ
När vi återkom till "hemmet" var vi ofta trötta efter allt
springande och pangande i skog och mark.
2 posörer efter en ansträngande förmiddag.
Granatgevär Carl Gustaf var vad vi skulle hantera.
En pansarvärnskanon per grupp hade vi också.
Det blev et jäkla pangande när vi brakade på.
Nu var det ledigt då och då. Då drog vi iväg på andra äventyr.
Här var det Piteå som blev målet.
Lule var ett närmare och populärt resmål också.
För att kunna hantera alla utgifterna krävdes
ekonomisk support hemifrån. Dagslönen förslog inte
särskilt långt. Vill minnas att det räckte till ett paket
John Silver utan filter.
(Jag tror att en Vila Franca betingade samma pris.)
Något av livets nödtorft hade jag i ett ledigt skåp.
Det var alltså inte tillåtet med dessa drycker,
men det ingen visste om hade ingen ont av.
Andra prydnader som kunde förgylla tillvaron.
Damen till höger är ingen mindre än den vackra
Ursula Andress. Vår Kompanichef tyckte hon var lite
bred om höfterna.
Måttbandet till vänster på dörren berättar hur många
dagar som återstår till muck.
Olika sätt att inmundiga drycker på.
Vi var mest Stockholmare på luckan, så det lilla roliga
vi kunde ha hade på luckan.
Efteråt var det inte alltid så roligt. Någon fick ju alltid
ta ett temporärt städansvar. Ibland jag.
På utflykt någonstans i övre Norrlands inland.
Här ville jag nog illustrera en hårdför infanterisoldat.
(Jag vet, hårdför har jag aldrig varit.)
En s k fältarebetsvecka. På hemlig ort skulle vi under tio
dagar bygga ett antal skyttevärn samt ett skyddsrum
för 16 personer. Vi körde i tolvtimmarskift.
Det var ett ständigt slit. Gick åt en hel del cement och sand.
Här har vi betongslavarna. Men nu i backspegeln
var det en kul upplevelse. Dagskiftet var OK, då kunde
vi titta på fantastiska norrsken efter jobbet.
Detta var i september/oktober 1965.
Efter arbetet, återställdes marken så väl det inte gick
att se vart vi härjat. Vi åkte förbi med bussen
på hemfärden, men trots att vi varit där i
tio dagar, kunde vi inte längre se vars,
(vars är norrländsak och beyder vart), uppfarten
fanns.
Som sagt, det blev lite rim till detta också.
Ledig tid på Regementets dag. Det blev bio.
Som sagt långt norrut.
Tro det eller ej, vi fick vinter detta år. Vem hade anat....?
Vinter på kaserngården. Stolpen i mitten var riktmärke
för de flesta övningarna därstädes.
Insidan på fönstret till luckan.
Logementet med frysskåpsfönster.
En vintersoldat med "kamin" i mun. Lärde mig senare
i livet att rökning inte är så bra i kyla. De fina kärlen
dras ihop och hindrar varmt blod att transporteras till
exempelvis fingertoppar.
(Slutade helt med rökeriet 1977.)
Vi var djurvänner i alla fall.
Lekfulla var vi också.
En av dåtidens fotografer med en mycket
populär kameramodell.
(För er som undrar: Kodak Instamatic.)
En annan som fotograf, med en annan
kamera. Ashai Pentax SV.
Sista veckoschemat tog jag hand om alldeles själv.
Många undrade vad det tog vägen. Jag vet
och ni också. (Preskriberat nu)
Sista biljetten hem.
Låter som en högdramatisk filmtitel, men
det var bara en biljett till ett civilt liv.
Tack nu, Boden och I 19 för att ni släppte iväg mig.
Så detta var alltså femtio år sedan. Mycket av bildmaterialet gick förlorat i en vindsbrand för snart 30 år sedan. Därför har jag tvingats ta materialet från ett album, som jag nu måste restaurera då limmet torkat och släppt.
1967 redan återvände jag för ett "repmöte" som det hette. Jag har inte bilder från något av mina repmöten. Men har ni sett filmen har ni bilden klar för er.
Kommentarer
Skicka en kommentar