Historien om en hittekatt.

BARNABY

När du pekar och klickar på bilderna ser du dem i större format.

(Fd Lilla Blå, fd Rissne kissen)

Känns inte som ett skönt ställe att bo på. Men det
blir bättre.

Ser ni mig, eller ser ni en isklump som ramlat från en bil?

Lite läskigt att se hur jag ser ut som en annan snöhög.

Jag hittades på en parkeringsplats vid Willys i Rissne i början av november 2012 av Maria Åkerlund. Hon stannade upp och vill klappa mig då jag jamade jättemycket, när jag frös och min mage skrek av hunger.

Maria följde efter mig och såg att jag gick in under grunden på det stora huset.

Dröm om min förvåning när hon kommer tillbaka efter två timmar med Yngve, hennes man, och man hade med sig en matta, mat och vatten.

Var det sant? Fanns de på riktig?

Tidig morgon, dagen efter, kom Maria tillbaka och gav mig mat och vatten. På eftermiddagen kom hon tillbaka igen. Hon fortsatt att komma till mig varje dag (mån-sönd) minst två gånger om dagen

När det var riktig kallt, -10° - -17°, kom hon även vid kl. 22.00. Yngve följde med alla gånger han kunde.

Här ligger jag i "kojan" de snickrade ihop åt mig.
Varmt och gott var det.

Här låg jag trygg länge, tills jag fick korn på en räv
som smög omkring.

En helg kom de med en låda som jag skulle värma mig i. De hade köpt frigolit och hade byggt en jättefin koja till mig. I kojan fanns halm. Man sade på byggvaruhuset att halm håller värmen bra. De satte även upp en vägg för att skydda mig från blåst och dessutom skulle låda hållas väl gömd för andra människor är inte lika snälla.

För att jag skulle känna mig ”hemma” skrev de på lådan: ”Home Sweet Home”. Gulligt eller hur?

Så klart att jag flyttade in genast och bodde i den i nästan två månader.

På väg mot ett nytt gömställe.

När en  räv en gång kom nära buren, blev jag riktig rädd och var tvungen att flytta in långt under huset. Men Maria upptäckte att mina tasspår som gick åt fel håll så maten och vattnet lades i fortsättningen där jag kom åt den.

Under huset var det inte alls så mysigt, men räven
kommer inte åt mig.

Här håller jag kollen på vad det är som lyser
så starkt.

Aha, det är bara Maria och Yngve som kommer med
mat och icke fruset vatten.

Nu var det så att det blev väldigt kallt och även om man tog hand om mig alla dagar i veckan, klarade man inte länge att låta mig att bor under huset. Det blev ju jättekallt om mina fossingar och eftersom Stockholms Katthem skulle fixa en plats åt mig, bestämde man sig att nu får det räcka. Nu måste jag komma in i värmen.

Maria och Yngve hade velat ta mig hem betydligt tidigare men en av deras katter, Blink heter han, har attitydproblem och accepterar inga andra katter. Man de kom på att jag skulle kunna få bo i deras kök i väntan på min tur att komma in till Stockholms Katthem.

Hursomhelst hämtade de fällan den 21 januari hos Katthemmet.

Den 22 januari gjorde hon i ordning fällan och gick ut några gånger och kollade den. Voilà efter knappt två timmar var jag i fällan.

Hos veterinären. Väntar på en kontroll.

De fann ingen märkning eller chip. Men det hade 
jag kunnat tala om för dem. Men ingen frågade. 

Maria och Yngve åkte med mig till Albano Djursjukhus för att få hjälp att se om jag hade chip eller tatuering. När man plockade ut mig ur fällan såg man att det fanns blod lite varstans.

Det var så att jag blev lite rädd och mina klor drogs ut när jag försökt krafsa mig ut ur fällan.

När veterinärer kontrollerade hela mig såg man att det inte fanns något chip eller tatuering, men att bortsett från mina stackars klor, mådde jag prima. Det enda de snälla människorna behövde göra var att badda min tassar och ge mig smärtstillande medicin i sju dagar.

Lite blyg i början.

Vågade knappt titta fram

Snart vågade jag visa mig öppet.

Mjaau, jag funderar på vad jag skall göra.

Schysst utsikt man har.

Jag vilar mig ett tag här.

Ibland vill jag krypa undan och få vara för sig
 själv lite.

Jag njöt av att få komma in i värmen och att Maria och Yngve gav mig mycket kärlek och satt hos mig alla sina lediga stunder. Det är alldeles sant! Några som älskar mig!

Här försöker jag se ut som en farlig katt.

Jobbig tillvaro när han med kameran är på en hela tiden.
Posera och posera. Hmpf!!! Har väl annat att göra,
sova t ex.

Tycker nog att jag ser ståtlig ut på den här bilden. 
Lite som en faraokatt kanske.

Nä, nu kvartar jag in ett tag igen. Bästa stunderna
på dan är de små slummertiderna.
 

När jag hade varit hemma hos Maria och Yngve i nästa två veckor fick Maria ett mejl från Stockholms Katthem att nu var det dags att komma in med mig.

Man packade mina grejer och vi kom iväg. När vi kom in jag in direkt till karantän.  

Maria och Yngve var ju ledsna att behöver lämna mig men de gjorde det för min skull. Det går ju inte att vara inlåst i ett kök när ”Mr Attityd” inte accepterar mig.

Här ligger jag nu i mitt krypin på Stockholms
Katthem. Jag är redan bokad så jag slappar bara.

Kul att Maria och Yngve kom och hälsade på.

Tack kall ni ha för att ni tog hand om mig när det
var så kallt ute och jag slapp svälta. 
Tack för lånet av erat kök.Nu är det bara fint. 
Ligger bara här och väntar på att få komma hem
till min nya familj. 

På Stockholms Katthem har jag suttit i karantän i tio dagar och blivit bl.a. vaccinerad.

Den 11 februari var jag äntligen färdig för bokning.

Fin, go och rar som jag är, tog bara en kort stund tills jag fick en familj.

Resan har varit jobbigt och långt men nu är jag en lycklig kisse.

Hoppas min nya familj kan hålla kontakt med Maria och Yngve. Tror man skulle bli jätteglad att veta hur vi har det tillsammans.

Tackar alla snälla människor för att ni finns.

Barnaby/Maria och Yngve Åkerlund

Alla vänner därute:
 ta’t lugnt och, var snälla mot djuren annars...!