Sommarsummering 2012

Minnesbilder medan de finns kvar

När du pekar och klickar på bilderna ser du dem i större format.

Den nedgående solen mot garageväggen. En ljum sommarkväll. Allt är stilla. Myggorna gör mig sällskap i kvällningen. Jag har inte så stora problem med dem, de sticker, är irriterande, men ger mig inte klåda.

Jag gjorde militärtjänst i Boden i mitten av det glada 60-talet. En dag låg vi på skjutbanan och skulle lära oss panga. Myggen var många och besvärliga. Klådan var obeskrivlig. Kronans myggolja vara bara kladdig och hjälpte inte mycket.

Jag och mina medlidande, beslöt oss för att låta dom bita. Kom igen bara. Här finns nytt fräscht blod. Bara att suga i sig. Det gjorde dom.

Efter detta har myggbetten inte besvärat mig med svullnader och klåda. Har jag immuniserat mig?

 

Blommorna

Att vara på landet betyder för mig några saker. Dels närheten till det gröna sköna, dels kan jag trampa gräsmatta, klädd som jag vill, utan att behöva åka hiss, passa buss eller tåg för att komma ut till ”spenaten”. Jag har insekter att fotografera alldeles inpå mig. Jag kan lägga mig på mage utan att någon undrar vad jag gör eller mår.

En vinter för många många år sedan, fotograferade jag iskristaller i en smältande snödriva. De var alltså på vårkanten. Jag stod på knä med min Pentax Spotmatic II och ett 90 mm macroobjektiv. I kameran satt Kodachrome. Helt inne i min egen fantasivärld brände jag av ett par rullar. Plötsligt känner jag en klapp på axeln. Jag vände mig om, förvånad över att det fanns andra människor på jorden. Så inne i fotograferandet var jag. En äldre man såg ned på mig med oro i blicken och frågade hur det stod till.

Jag förklarade vad jag höll på med. Han nickade…oförstående och vandrade vidare. Jag återgick till min favorithobby.

På landet är det ingen som bryr sig. Grannarna vet.

Bland det första jag gläds åt på vårkanten är Gull-, och trädgårdsvivorna. De kommer tidigt och i underbart slösande mängd alldeles utanför fönstren. Det är då det börjar, knägåendet. Sedan fortsätter det så. Hela sommaren. Just den här bilden gillar jag för att trädgårdsvivorna liksom blåser in sommaren. Ett slags glädjerevelj.

Vivorna drar också till sig humlor och annat nyvaket. Jag tycker dessutom att de är vackra i all sin enkelhet.

Annat fint i trädgården på vårkanten är utan tvekan Pärlhyacinten. De förökar sig hej vilt utan att be om lov. Men de får lov, hela tiden.

En annan sak är smultron. De kommer också i massor. En välkommen syn för en godissugen själ.

Den här bilden tog jag för att blommorna lyste så starkt mot det gröna.

Blir det bara bra väder kan vi plocka någon halvliter eller så, bara på egna tomten. En halvliter söta goda naturgodiskarameller. Just i år blev det en hel del, men lite senare än vanligt. Mycket blev senare, kylan skrämmer mycket.

Inte bara mänskligheten gläds åt blomsterfägringen. Stenarna ser ut att trivas bra i blommigt sällskap. Jag förstår dem helt och fullt. I detta fall växer en självsådd pensé. Hur den hittat näring bland de importerande sjöstenarna har jag ingen aning om. Men långt därnere under röset finns något smarrigt. (Atlantslipade i Portugal, hemforslade i bil under det tidiga 1990-talet.)

En Gammaldags brandgul Lilja höll på att skrämma slag på mig en dag. Där står jag och fotograferar helt oskyldigt och i lugn och ro. Liljorna är på väg att öppna sig.

Plötsligt ser jag hur liljans knopp öppnar sina käftar. Det påminde om de slemmiga, dreglande alienfigurer Sigourney Weaver som brukar umgås med i Aliensfilmerna. Munnar som öppnas och skjuter ut nya munnar i en aldrig sinande ström. (eller var det kanske i ”Men in black”? Ja ni fattar säkert vad jag menar. Det är just detta som gör fotograferandet så intressant. Håller min fantasi alert.

Långt ifrån skräckfyllda filmer och verkligheter hittar jag några som jag verkligen älskar. Humlor. Stora, ludna som nallebjörnar. Inte särskilt farliga heller. Brummar dovt och förtroendeingivande. Ligger jag i hängmattan, vilket var länge sedan nu, är det så skönt att sluta ögonen och lyssna till detta brumsurr. Sövande. Till ackompanjemang av inande myggor och surrande småflugor somnar jag gott.  Zzzzzzzzz

Tigerliljan är en skönhet i sig. 2006 köpte jag fem lökar på trädgårdsmässan i Älvsjö. Planterade dem 2007. Första åren gav den lika många blommor. De senaste tre åren har antalet blommat ökat med några för varje år. I år, 2012, bar den 12 fina blommor. Kan tro att den trivs.

Borstnejlikor är också en av favoriterna. Den blommar så fint i stora färgrika buketter. Olika färger och former gör att jag kan titta på dem hela tiden och ändå upptäcka nya varianter. Tacksam och lättodlad.

Den här rosa varianten är ny för i år. Har inte sett den förut. Underbara vita teckningar som ser ut som broderier.

En gammal betongpotta någon gjutit för många många år sedan är en trevlig bostad för Pelargoner. I år fanns även ett fint litet bestånd av vitsippor under den. Jag tycker om harmonin i detta stilleben.

Jag har ännu inte börjat klippa gräset just här. Jag vill att vitsipporna skall blomma ut först. Jag är lite rädd om vitsippor, de är ju så vackra som så mycket annat.

Annat som är vackert är Vallmo. Vackra som växter och vackra som fröställningar. Med berått mod beslöt jag en dag att dela en frökapsel. Tänkte det skulle vara bildmässigt. Lade den på ett svart glasskiva för att få med lite sommarhimmel i bilden. Skall kommande år försöka mig att så jättevallmo. Har ett antal frön till det.

Fler bilder på dessa i föregående inlägg.

  Vattning

Sommaren som gått, har också gått till historien som en av de regnigaste. Trots detta har jag varit tvungen att vattna av och till. Vattnar gör jag i regel på morgonen. I den här bilden, tagen med min Xperia X10 mini, ville jag föreviga morgonsolens brytningar i vattenkaskaderna. I rabatten ser vi blå Lavendel, Orangea Ringblommor samt bakom dessa Krasse.

Med samma mobilkamera tog jag denna bild av samma vattenkaskad som förra bilden. Slutartiden blev här något längre och detta skapade en intressant effekt. Vattnet ser ut som hår av glas. (Se där, en vistitel jag bjuder på. ”Hår av glas”. Kanske något för Lars Winnerbäck?)

Småkrypen

En ljusrosa Pelargon visade sig ha en inneboende någon. Jag har exponerat utifrån innehållet. Därav de mycket ljusa bladen runt om. Men ett måste. Annars hade vi inte skådat det lilla oidentifierade krypet.

Här en liten krabat. Några millimeter lång bara. Men den hotar med sina klolika utväxter när jag kommer den för nära. Det finns alltid något nytt att kolla in överallt. Gäller bara att vara nyfiken och inte bara titta, man måste se också.

Andra småkryp som kanske inte alltid är så kul, är dessa förb---e vita flygare eller mjöllöss som de också kallas någonstans. De ser väldigt söta ut, som små vita hjärtan. Men, ur äggen vi ser som dammprickar bildas larver som i sin tur gör att bladen vissnar och faller av. Men vår Rododendron har fler blad än dessa flygare klarar av, så det är väl ingen fara.

Han satt där på verandaräcket redo att ge sig av. Jag kröp så nära jag kunde med min LUMIX FZ150. Inställd på närbild och föremål. Tre bilder han jag ta innan han lyfte och försvann. Jag tyckte det var kul att se honom och stupet framför honom. En hisnande känsla, nästan svindel. Där kom väl dokumentärfotografen i mig fram.

En bild från Oreganobuskaget. Där vimlar det av insekter hela tiden. Detta förutom att det sprider väldoft och kan användas i matlagningen. Här kröp jag rund med min Nikon D40X. Vad det är för gynnare som fångade mitt intresse här vet jag inte riktigt. Men det ser ut som om det skulle kunna vara en Fäbroms (Tabanus bovinus). Men det är bara fläckarna vingarna som jag kan härleda till.

Men jag vill bara visa att man kan krypa, ligga och plåta både uppåt och nedåt. ;-} Det finns bilder överallt. Det gäller bara att se, observera och knäppa i rätt tid. Motiven på den här nivån försvinner ofta innan man hittar avtryckaren på kameran. Men, om så, på’t igen.

På keramikkrukan samlas allsköns varelser. I detta fall trollsländor. De sitter ofta bara stilla länge. Sedan när man skall trycka på avtryckaren är de bara borta. Låg i en solstol och läste en gång, när en stor rackare landade på min stortå. Fin bild tänkte jag, som inte hade kameran i närheten. Det har jag haft sedan dess, med däremot ingen stor trollslända. Det är tungt ibland. Men en vacker dag, en vacker sommar, sätter sig en vacker trollslända på min inte fullt så vackra tå och låter mig ta en vacker bild.

Arbete

Så här såg det länge ut bakom vår grill. Tomtgränser går strax bakom den. Skogen stod tät mellan oss och grannen som även ägde det vildvuxna.

En vacker dag i år beslöt grannen att ta ned det vildvuxna.

Så skedde. Jag hjälpte till med röjning oh städning eftersom jag var intresserad av att öppna upp. Två av mina granar skulle tas ned också. Dessutom hade jag inte så mycket annat att göra. Tog det som välbehövlig exercis bara. Vi jobbade länge innan det blev klart. Men det blev fint.

Utflykterna

Strax norr om Östhammar efter väg 76, hittar man ett litet samhälle, Norrskedika. Varje år från maj till september har man bakluckeloppis där.  Med lite tur kan man göra fynd. Men mest handlar det om att knalla omkring och titta på allt som ligger uppdukat. Man kan ju hitta annat än dyrgripar.

http://www.bakluckan.se/

Ibland gör jag utflykter från landet. Det blir resor lite hit och dit. Mest dit. Här var jag hemma en kväll och såg när de testade fasadljuset på nya Arenan, (Friends Arena). Eftersom jag bevakat detta bygge sedan det började, måste jag föreviga momentet. Fler bilder från denna bevakning kan du se på:

https://picasaweb.google.com/111978718328918984523/Arenabilden#

Ofta går mina irrfärder till Uppsala. En stad som länge funnits i mitt hjärta.  Redan som ung och med nytt körkort lånade vi pappas bil, åkte till Uppsala bara för att fika. Favoritfiket var Ofvandahls.

I dag strövar jag gärna runt och tittar. Museerna är många och besöks av och till. En av favoriterna är Museum Gustavianum.

http://www.gustavianum.uu.se/ Där finns mycket att se.

Bland mycket annat kan man se konstskåpet. Ett otroligt arbete.  Läs gärna, det redan skrivna på: http://www.gustavianum.uu.se/node44

Anatomsiska teatern är en fantasieggande plats.  Bara ståplatser för de då studerande. Står man högst upp infinner sig svindelkänslan. Inte bara beroende på höjden, utan också då jag tänker på att det på bordet längst ned legat människokroppar vilka dissekerats för läkarvetenskapens fromma. Det är bara ståplatser runt om, med höga skrank vilket är bra ty då faller man inte ned när man svimmar, om man gör det.

http://www.gustavianum.uu.se/node41

Ett mäktigt byggnadsverk, Uppsala domkyrka. Jag såg en man som stod alldeles intill och plåtade rakt upp med sin mobilkamera. Intressant vinkel?

Jag har varit inne i kyrkan och rekommenderar ett besök oavsett trosbekännelse. Ett mäktigt verk.

http://www.uppsaladomkyrka.se/

Botaniska trädgården är en skön park. Där kan man knalla runt och känns sig inspirerad till stordåd i trädgården. (Som tur är har jag glömt det mesta när jag kommer hem igen.) Där finns en mängd av växter att låta sig charmas av, fotografera för att sedan studera hemma i lugn och ro.

Mer arbeten

Ibland är det arbete även på landsbygden. I detta fall skall vi, (jag och hustru Maria), måla den nordvästra gaveln, (bakom oss). Vi börjar med det blåa. Nu är det inte färgburkarna vi ser, utan vattentunnor. Men de matchar i alla fall. ;-}

Efter målning återstår en del rengörning. Observera det blå utropstecknet på glasögonen. Färgen är vattenlösig så det går lätt som en plätt.

Norra sidan av huset skall målas vitt. Nu vet jag hur det stänker jämt och ständigt, så jag maskar av fönstren. (Vilket klokt beslut det var då.) Tre timmar senare var det hela klart. Redo att ta emot nyfikna gräshoppor. (Längre ned.

När inte fasader målas, gräs klipps eller rabatter vattnas kan jag ägna mig år varjehanda ting, som fotografering t ex.

Här har jag just fotograferat ett antal ramar jag tillverkat. På dessa ramar spännas, inte kanvas, utan nät. Och se vad farbror Yngve då får fram, ett nät mot myggor och annat.

Kan ju be att få skryta lite också. Även arbetsbänken under skyddspappen har tillverkats under sommaren.

Så har arbetsdagen, eller arbetspasset ändats. Då vankas förplägnad i form av en kall öl. Smakar bäst så. Är det sent lidet på dagen, kan det bli två innan man till sängen gå.

(Man skall inte förakta de små vilopauserna under dagens/arbetets gång.)

När natten kommer lägger jag mig i sängen, bakom nya myggnätsfönster och sover gott ända tills jag vaknar, vilket händer.

Andra småkryp

En skön kompis att känna ifall man skall ut och fiska. Nu skall jag inte det så krabaten får krypa ned igen i mullen och göra nytta där istället. När barnen var små fiskade vi av och till. Grävde efter mask som om det vore guld. Då svåra att finna, i dag finns de överallt.

Andra trevligheter finns också till beskådande. Som denna paddbebis t ex. Så liten, så söt och så värnlös. När jag kommer tuffande med gräsklipparen, ser jag de små skutta framför. Då måste jag stanna, lyfta bort dem innan jag fortsätter. Det tar tid att klippa då kan jag lova. Men, vem har bråttom?

 

På den nymålade väggen, se tidigare inslag ovan, kommer snart en liten gynnare, en fältsyrsa. Tur för den att färgen torkat ordentligt. Syrsan klättrar sakta hela väggen upp. Varför klättrar den uppför väggen? Den måste ju vara minst ett Matterhorn eller Kilimanjaro för den. Kanske tänker de som bergsbestigare att väggen finns där, då måste den besegras? Vad vet jag, vad vet jag? Ingenting, ingenting.

Fästingar finns det gott om. De har dykt upp under de senaste åren.  Förra året hade jag väl 4 – fem fästingar. Förr om åren var det relativt sällsynt med fästingar. I år har det blivit 6 stycken. Just denne krabat renderade vissa problem, (trodde vi). Mer om det längre fram

Vaknade morgonen den 23:e juli med feberkänsla. Småningom bröt frossan ut. Har aldrig haft sådan feberfrossa. Låg i den varma sängen och skakade våldsamt. I vanlig ordning tänkte jag att det går väl över. Trots hustruns protester tänkte jag ge det en chans att bli bättre under natten.

Så skedde icke. Fortfarande rejält dålig efter ett dygn, ringer jag vårdcentralen. Jag får åka hem till Solna. Klockan 15.00 satt jag hos läkaren och fick veta att jag inte hade feber, men hög sänka. Med tanke på fästingen tidigare remitterades jag till infektionsakuten den 24 juli. Blev kvar där några timmar, mängder av blodprover och ryggmärgsvätskeprov. Drygt fyra timmar senare fick jag åka hem. Man hade inte kunna koppla det till fästingsmitta av något slag. Men jag fick stränga order om att vid återfall omedelbart bege mig tillbaka till infektionsakuten.

Tack och lov, det har varit lugnt sedan dess.

Fågellivet

På gamla eken sätter sig alla våra flygande vänner. De har mat hängande intill. Alla sorters fåglar kommer dit för att äta sig mätta. Ekorrarna brukar vara där och förse sig av de flygande vännernas bränsle. Men det bjuder vi på. (Ekorrarna har även fått en egen skål med hasselnötter.)

Nu, bort från fästingars otrevligheter, mot ulliga guliga varelser.

Promenad på Djurgården med barn och barnbarn samt kamera. Små duniga Kanadagässlingar knep kampen om dagens bild. Mamma Gås övervakade det hela alldeles intill. Hon litade på mig och lär mig hålla på.

Hacke Hackspett i egen hög person. Flänger omkring och äter där han kan.  Han kollar upp ibland för att se vad jag har för mig. Sedan återgår han till ätandet.

Fler utflykter

            Denna bild, tagen från Västerbron, lockade mig för de ständiga upprepningarna. Känns ibland som slags fixeringsbild tycker jag. Att den skulle bli svartvit bestämde den redan i fotograferingsögonblicket. Jag, dess tjänare, hörde och lydde.

           På Västerbrons krön finner man dessa mängder av hänglås. S k kärlekslås.

Skylten satt utanför ett kafé vid Djurgårdsbron.

             En annan humoristisk bild. Undrar just om någon bjöd på den gamla kiosken?

Tillbaka på landet efter alla utflykter då och då, hit och dit. Då kommer grannen över med nyplockade kantareller. En hel korg full. Vi bjöd in dem senare på varma mackor med dessa kantareller.

Väderlägen

Sjön heter Vällen. Ligger mellan landet och Hallstavik. Ett större sjösystem omtyckt av kanotister bl a. Sjön bjuder på fina vyer av och till. Här fiskades det många gånger när mina barn var barn. Små Abborrar, Mörtar fick vi upp. Till och med en Snorgärs en gång. Hade aldrig sett en sådan tidigare, men vid hemkomsten slog vi upp den i fiskboken, Fisken släppte vi i igen. Men det var då och nu finns bara minnen kvar av flydda dar. Barnen är vuxna och behöver väl inte fiska längre. Men kul var det.

Ett annat kapitel under sommaren är att ligga på rygg och titta på molnen. En alldeles underbart rogivande sysselsättning. Allra helst gillar jag molnen när det nalkas oväder som här. Då är det dramatik på allvar.

      Svårt bara att få fram dramatiken. Förgrund, är nödvändigt.

Regnväder har trots allt sin charm. Som här när solen belyser regndropparna mot den mörka bakgrunden. Jag minns en gång hos min mormor och morfar i Delsbo. Jag var en liten parvel då. Vi satt vid köksbordet till lunch. På framsidan var det solsken och fint, på baksidan regnade det. Detta förundrade mig länge.

Mmmm Jordgubbar

En annan av sommarens höjdare är väl de färska jordgubbarna. I år blev det massor. Köpte tio plantor förra året och de gav lite lagom mycket. Men som sagt, i år var det många. Mums filibabba.

Det finns ju olika sorters gubbar.

Inför avslutet

            Det som hör hösten till är ju skörden av åets grödor. Vi har inte odlat så mycket, mest bara lite till husbehov.

Några löv med tidig höstkänsla har släppt taget och fallit ned på marken. I regnet uppblött och lite trist. Jag vet att det kommer vinter efter detta, det gillar jag inte.

           Så kom dagen då det var dags att packa ihop sina pinaler och fara tillbaka till stadens hank och stör. Där tar andra promenader och andra vyer över mitt fotograferande. Många av mina vandringar börjar på Fotografiska museet. Mitt andra hem, kan det verka som. Så är det nog.

           Därifrån kan det bära vart som helst. Bara att sitta där med en kaffe och drömma sig bort är värt resan. Nu under hösten har Christer Strömholms bilder hängts upp.  Christer Strömholm född 1918 död 2002 var den som ledde mig in på fotobanan på allvar. Jag gick i hans fotoskola 1966 – 1968. Lämnade spår på många sätt.

             Att det inte blev någon längre fotokarriär för min del, är en annan historia.

Ja, så slutar jag detta blogginlägg för denna gång. Nu bär det av till Portugal för tre veckors sol, bad, vandringar och fotograferande.

Det finns dock ett litet aber. Jag skadade långfingret i arbete på landet. Nu, efter tre – fyra veckor har det svullnat upp. En infektion, bara så där. Fick ut Penicillin som jag tar. Får se vad som händer framöver. Läkaren var mest orolig för blodförgiftning. Ännu inga tecken på det. Jag håller tummarna för att det reder ut sig. Det brukar funka.

Men jag kommer att höra av mig.

Jag kan ju alltid blogga någon gång.

Alla vänner därute:
 ta’t lugnt.