Poesin har spruttit och spritter vidare. ;-}

Poesin och jag, del 3



Något litet har sipprat ut ur mitt poetiska sinne. Jag har försökt att åstadkomma något, utan gåsfjäderpennor och rödvinsfyllda poesiådror. Det har oftast bara kommit, glimmat till en kort stund och därefter sakta falnat. En del av det som glimmade lyckades jag fästa på något förhandenliggande papper eller modernare notifikationshjälpmedel. (Ett nytt ord?)

Så inför en stundande julhelg, ofta fylld av rimmande verser och gudomlig inspiration tänker jag avslöja något av det som glimmat. Gammalt och nytt:

Moln av drömmar.

En kall höstmorgonpromenad.
Nattens varma drömmar sipprar ut ur min mun
i form av vita små andedräktsmoln.

Drömmarna bleknar långsamt
för vart andetag.
Lika långsamt blir jag ett med dagen.

Till natten skall jag fylla förråden
med nya varma andedräktsmoln.

2010

Hommage till våra tidningsbud

Jag undrar om ni någonsin funderat
på vem som tassar runt i natten
och till våra frukostbord serverat
nyheterna, sporten och serieskratten?

Från sommarens ackompanjemang av fågelsång
och solens värmande strålar
till vinterns oplogade drivsnögång,
genom snöstorm som tjuter och vrålar,
vårt tidningsbud som slita och kämpa
för att i arla morgonstund
en tidning i vår låda lämpa.

Jag undrar om ni någonsin funderat
på vem som tassar runt i natten
och till vårt frukostbord serverat
nyheterna, sporten och serieskratten?

Tänk nu alla, tänk efter en stund,
låt oss sedan hylla och ära
de som offrar sin nattliga blund
för att en tidning till oss frambära.

Så mottag en hyllning du nutida kolportör
vi är många som gärna vill frambära,
i gemensam hjärtlig hyllningskör,
denna vers, helt till din ära.

Jag undrar om ni någonsin funderat
på vem som tassar runt i natten
och till vårt frukostbord serverat
nyheterna, sporten och serieskratten?

1982

Var det du?

Var det Du som svor
i somras,
i värmen?

Var det Din ilskna blick
som sökte förinta
maskrosorna
i din gräsmatta?

Var det Du, som på en veranda
någonstans,
irriterat slog efter mygg?

Då är det Du
som ser, med vemod,
små grå moln
snabbt segla över himlen
i höstens vemodsvindar.

Då är det Du
som med vemod ser
de darrande löven
som väntar vinter.

Då är det du
som kommer att klaga
som snön under dina skor
en råkall vinterdag
och längta till
sommaren
med värme
mygg
och maskrosor.

1982

Poeten

Poeten tolkar
vad hans hjärna
registrerat
att han sett
med ögonen
och
känt med hjärtat.

Det vi inte ser
är hans strider
med
orden och hans
ångest
inför fullbordandet.
Ty
sedan måste han
börja om på nytt.

1983

Sommar

När den tonat ut,

den blomstertid

och skolan tagit slut

då, tar sommaren vid.

Att bli bränd på ryggen

och bara fötter på grus.

Att ständigt slåss med myggen

och hitta på nya bus.

Att i sjön få bygga en flotte

och gå på upptäcksfärd.

Att göra en ko av en kotte

och fiska i närmsta fjärd.

Att samla stenar på stranden

och i daggvått gräs få gå.

Att dricka källvatten ur handen

och trä smultron på ett strå.

Att vakna en morgon till fågelsång

och bli blöt i en plötslig skur.

Att plocka blommor i stora fång,

det är väl sommar, eller hur?

1984

Elegi över ett tystnat Agnesberg

Detta skrevs när man började bebygga detta skogsområde. Det var ett strövområde för oss i Bagartorp.

Farväl du susande skog

där vi promenerat

där vi följt årstidernas växlingar

där vi dukat för picknick.

Där barn funnit hemliga berg

där barn klättrat i dina träd

där barn funnit superbra kälkbackar.

Där barn begravt sina insomnade älsklingsdjur

där barn varit med om skogsmulleäventyr

där barn varit med "fritis" på "strövis".

Där ordnade Björn på fritis - jättegungan

där ordnade Björn på fritis - grillplatsen.

Där ger träden vika

där skall husen nu härska

där har ditt sus för evigt tystnat.

Farväl du susande skog

farväl du nära vildmark

tack för allt du givit oss

tack för dina äpplen och päron

tack för dina hallon, röda och gula

tack för dina dofter, vår och sommar.

Tack för allt - för evigt

nu ses vi aldrig mer.

1986


Elegi

VI!

Vi var skolkamrater

under femtiotalet.

Du var ledaren,

du var den starke,

den store.

Det var dig

vi såg upp till.

Den frie, starke

den obundne.

Det var du

som visste alla svaren.

Det  var du som vågade

allt det vi

aldrig tordes.

Vi lekte tillsammans,

vi drömde tillsammans.

Framför oss låg

livet,

levande, lovande,

hoppfullt.

DU!

Din dimmiga blick

bönfallande,

ditt tandlösa leende

urskuldande,

dina darrande händer

bedjande,

famlande.

Din brustna stämma

tiggande:

-"Har'u nåra spänn-

polarn?"

CHOCKAD!

Jag ger dig

en sedel.

Köper mig fri,

från din blick,

ditt

tandlösa leende

och

din förnedring.

SEDAN!

Dina osäkra steg

mot "bolaget".

En flaska för

nytt självförtroende,

för ny säkerhet,

falsk trygghet.

Ditt jävlar anamma

på butelj.

Din trasiga själ

försvinner genom

glasdörrarna.

Du försvinner

men aldrig

glömmer jag

din trasiga tomhet,

din förintade

självkänsla.

DU!

Ditt liv,

dina drömmar

om en framtid.

Vad gjorde du

för fel?

Vem gjorde fel?

Vad gick snett?

Drömmer du än

riktiga drömmar

om en framtid

i ditt rus?

När din flaska är

tömd,

räknar du då

endast flydda dagar?

Bakruset ger framtiden

ångestvisioner,

av hopplöshet,

avsky

och skräck.

JAG!

Jag går - minns,

jag sörjer...

1986

Detta var en dyster historia. Den bygger på en verklig händelse. Skolkamraten var den store ledaren när vi var 12, 13 år sådär. Han var den tuffe som var allt det vi andra aldrig vågade. Vi blev aldrig riktiga kompisar, hans stil passade inte mig. Jag var en mjukis redan då, även om skenet kunde bedra alltsomoftast. Men man måste ju kaxa lite, visa sig tuff inför kamraterna.

Men snart nog växte jag upp till den jag är.

Och slutligen en liten nyskriven vers inför julen:

Också ett julbestyr?

När julaftonsmorgon glimmar,
vid morgonfikat med lussebulle,
sitter mor och far och rimmar.
Undrar till vem det paketet skulle.

 Var det strumpor eller en slips,
de finner att de inte längre minns.
De vill så gärna få ett tips
om vad som i det paketet finns.

De river desperat sitt hår
kliar ivrigt sin huvudknopp
snart de finner gåtan alltför svår
och sliter strax därpå paketet opp.

I den lådan fanns det inte nå’t
Vi låter det vara så för fanken,
även om det känns ogint och smått
är ju det som räknas alltid själva tanken.

2011

God Jul

ha det kul