Något från skrivbordslådan

Från skrivbordslåda till boklåda...

Jag har tidigare lagt ut lite av mina poetiska alster från förr och framåt. Jag har med viss möda ävenledes nedpräntat något på prosa. Något av det samlades in av familjen under ledning av Madeleine som lät trycka upp boken i 4 exemplar. Exemplariskt inbundna, till skillnad från författaren. Boken namngavs av Nina, Madeleines vapendragare och en mycket kär vän och som dotter i familjen. Boken fick jag på min 60-årsdag 2004.
Tack alla medskyldiga.

En snygg, inbunden bok

Ur boken/samlingarna lägger jag ut något litet:

En bok och pappershandel.

          Inför denna sidas fullbordande, har jag tillbringat många plågsamma timmar bakom skrivmaskinen. Pekfingrarna har förstrött petat lite på måfå, än här, än där. Ibland har de, ursinniga över min envishet, löpt amok över tangenterna, dock utan att ha lyckats åstad­komma något vettigt...förlåt, läsbart skall det vara.

          Det är efter ett visst mått av hopplös kamp mot det vita papperet som mina tankar börjar vandra iväg, bort från mig själv, på egen hand. Ibland stannar de till utanför en bok och pappershandel. En riktigt gammaldags, med namnet målat på insidan av fönstret. Då och då tar de sig före att gå in och se sig omkring i denna skattkammare. Där säljs förutom goda böcker, film till min kamera samt suddgummin till mina skrivfel. Förutom dessa livsviktiga ting saluför man skrivmaskinspapper av allra yppersta kvalitet. Ett utsökt papper som vet att rätt framhäva mina otaliga bokstavskombinationer. De skänker ett visst ljus över mina infall och nycker. Ibland tycker jag rentav att de framhäver både infall, klokheter och tokigheter på ett alldeles speciellt sätt.

          En dag kommer det in en författare för att se på ett papper till en god roman han länge planerat att skriva. Bakom disken står en äldre dam i svart klänning, höghalsad med vit spetskrage. Hon bligar strängt på honom genom sin pincené.

          För att efterkomma hans begäran till det goda romanpapperet, vänder hon sig om och plockar fram ett papper av visserligen god, men vanlig kvalitet. Författaren tummar missnöjt på papperet och omtalar att han just ämnat nedpränta ett stycke god historisk roman med konungsliga personer och hjältar. Svårt förnärmad över att damen så kapitalt missbedömt hans geni, vänder han på slitna klacken och avtågar under stor dramatik, gestikulerandes och domderandes å det vildaste.

          Väl hemkommen till sin enkla boning nedpräntar han för hand ett odödligt epos, ett mästerverk på gamla och flottiga påsar. Dessa har han erhållit som ett ringa ,men tack, av innehavarinnan till ett nedlagt sockerbageri i grannskapet.

          Nästa kund är en artikelförfattare som har att före klockan tolv följande dag in­komma till sin tidnings redaktör med en artikel om något...vad som helst, men bra. Han får i sin hand manuspapper av olika karaktär och färg. Noga tummar han på några i mörkblå färg, men finner dem för glättiga. Några rosa papper med stänk i rött och blått lägger han direkt åtsidan. Ett ilsket rött och grovt papper fångar hans intresse. Det är inte skuret jämt och fint utan grovt rivet i kanterna. Han finner papperet för enkelt och utan finesser och lägger även det åtsidan.

          Småningom finner han dock ett papper som han betalar för och åker in till sin redaktör, nöjd och belåten över att en än gång lurat den trilskande inspirationen.

          En poet har drömmande fastnat för ett skirt papper som dock visar sig vara för dyrt för honom. I sin förtvivlan häröver flyr han verkligheten och nedpräntar sitt livs mästerverk. Tyvärr förlägger han manuskriptet och återfinner det aldrig Han diktade stort om hur, "...granens gröna grenar grånande gräsligt ...", samt hur han "...slitit och släpat och slutligen slumrande slunkit i slafen."

          En politiker kommer in för att se på ett lämpligt papper till valet och alla vallöften. Detta papper visar sig bli av halvtransparent typ med luddig yta. Ett slags oprecist diffuseringspapper. Ett papper som ger en behaglig distans till underlagets bistra och hårda verklighet. Lämpar sig också väl att efter valet använda som glasunderlägg till champagnen.

          Småningom finner även jag ett lämpligt papper till detta stycke. Kanske går mina tankar åter till den lilla Bok & Pappershandeln för att finna fler papper av ypper och god kvalitet. Damen har fått betalt efter det begärda priset, (Icke oskäligt), och strax därpå lovat visa mig källarlagrets obegränsade förråd av intresseväckande papper och allehanda ting. Rapport kommer...tror jag.

Yngve Åkerlund
Publicerad i UlriksdalsPosten
Nr: 2 1986

Detta skrevs något tidigare. Jag var länge fascinerad av den gamla tidens bokhandlar. Jag ser/såg för mitt inre en butik med murrig inredning, mahognypaneler på väggarna. Äldre damer i svarta klänningar som visste allt om utbudet i butiken.


Nästa stycke är ett av flera sommarminnen. Jag var med min kompis Hans i Småland, Wrangsjö herrgård, där hans förälrar hyrt ett litet soldattorp Humlebo. Humlebo för att där växte humle efter väggarna. Det blev en sommar fylld med äfventyr.

Om en sommar för länge sedan.

          Mycket tidigt en sommar för många år sedan, vaknade jag utav att min kamrat Hans skulle hälla ett glas vatten över mig. Vi var i Småland, på en herrgård under sommarlovet. Hans föräldrar hade hyrt ett torp av godsägaren. Jag fick följa med Hans familj den sommaren, en underbar sommar fylld med pojkstreck och underbara bus. För att inte nämna all underbara spökhistorier vi skrämde varandra med uppe på herrgårds-vinden.

          Nåväl, denna tidiga morgon skulle Hans alltså väcka mig med ett glas vatten. Det var en överenskommelse utifall jag inte skulle vakna självmant.. Solen hade ännu inte gått upp och ute var det dimmigt. Vi skulle ned till jordgubbslanden och ...hmmm...kontrollera mognadsgraden på de underbara bären.

          Naturligtvis var trädgårdsmästaren inte informerad om saken, vi tyckte inte att vi ville störa honom med sådana bagateller. Det var ju ändå rätt sent kvällen innan vi kommit på denna briljanta idé.

          Omsider, hade vi iklätt oss lämpliga kläder för denna speciella expedition och avtågat för att möta de andra i gänget. I denna illustra samling återfann man sådana celebriteten som godsägarens båda döttrar, icke alls så stillsamma som man skulle vilja tro. De ledde vägen.

          Tyst på tå genom daggvått gräs, för att inte störa trädgårdsmästarens goda nattsömn, anlände vi småningom till det hägrande målet, JORDGUBBSLANDET. Vi valde varsin rad och började noga beta av den. Vi var mycket noga att bara välja de största och mest mogna bären. Tystnaden var av vissa skäl också mycket noga iakttagen.

          Tiden gick och våra magar fylldes i samma takt som de röda bären försvann från sin naturliga växtplats. Tystnaden blev med tiden allt mindre påtaglig med påföljd att trädgårdsmästaren väcktes. Genom det dimmiga töcknet hörde vi plötsligt en röst fråga på renaste småländska- "Är det någon där...?" Naturligtvis var det inte det...inte länge i vart fall. Smygande avlägsnade vi oss skyndsamt, ty vi hade hört illasinnade rykten berätta om trädgårdsmästarens salthagel.

          En lång kringgående rörelse förde oss tillbaka till herrgården där vi fnittrande redogjorde för mängden jordgubbar i våra välfyllda magar. En med klocka begåvad yngling upplyste oss om att klockan sakta skridit fram till uppstigningsdags. Vi avgick då till den s k "lekstugan" där det fanns en resegrammofon. En sådan där modell man vevade upp och som var förpackad i något som mest liknande en gråspräcklig resväska. Den var avsedd för de då allenarådande "stenkakorna". (Deras dagar var dock räknade.)

          Godsägarens döttrar avgick in till husan för att tigga till sig lite läsk och eventuellt några kakor. Vi andra satte på Bill Haley's "Thirteen Woman" en het låt då. En annan låt jag minns därifrån var "Sju ensamma kvällar" artist möjligen Tova Carsson.

          Vi drönade några timmar därinne, smältandes jordgubbarna och läsken. Kakorna hade uteblvit minns jag, men inte varför. Vi berättade spökhistorier, som vi hittade på alltefter vi berättade dem. Historierna ackompanjerades på en gammal spinett eller vad det var. Det lät som en sådan då vi klinkade på det.  Vi snurrade tomma läskedrycksflaskor på strängarna och lyckades åstadkomma de läskigaste spökljud vi dittills hade hört. Gemytligt på min ära.

          Snart blev det emellertid dags att gå hem för att anmäla vår fortlevnad, annars vankades det utegångsförbud några kvällar framöver. Hans pappa var mycket förstående, men blev misstänksam då vi inte ville ha prickekorvmackorna till frukost, som vi vanligtvis älskade. Han tittade undrande, men sa inget. Det är det jag menar med förstående.

          Senare skulle vi följa med till trädgårdsmästaren för att köpa några liter jordgubbar till lunchen. Men,  "De har visst regnat bort", sade han på sin småländska under det att vi smög oss iväg mot badet, antagligen rodnande av skam eller återhållet skratt. För många år sedan 1956.

Yngve Åkerlund
Publicerad i UlriksdalsPosten
Nr: 3 1986

Avslutar detta inlägg med ett stycke poesi igen. En sommarfantasi denna varma vinter, (så här långt i alla fall.)

 

SOMMAR

När den tonat ut,

den blomstertid

och skolan tagit slut

då, tar sommaren vid.

Att bli bränd på ryggen

och bara fötter på grus.

Att ständigt slåss med myggen

och hitta på nya bus.

Att i sjön få bygga en flotte

och gå på upptäcksfärd.

Att göra en ko av en kotte

och fiska i närmsta fjärd.

Att samla stenar på stranden

och i daggvått gräs få gå.

Att dricka källvatten ur handen

och trä smultron på ett strå.

Att vakna en morgon till fågelsång

och bli blöt i en plötslig skur.

Att plocka blommor i stora fång,

det är väl sommar, eller hur?

Yngve Åkerlund

Publicerad i UlriksdalsPosten

Nr:2-1984

Nu alla därute,

Gott Nytt År 2012.
Måtte champagnen svalka edra strupar