Jag har fortfarande ett förhållande till poesi

Poesin och jag, del 2

Dan Andersson

Bertil Dunér

Robert Burns

M fl.

Dan Andersson fångade mig med hull och hår. Även det alltså under min tid som ”krigaraspirant” å Kungliga Norrbottens Infanteriregemente i Boden.

Där i Bodens stad florerade ett slags Cityslogan: ”Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler, den platsen heter Boden. Dit vill jag aldrig mer!” Omhuldade rader av ett flertal stockholmska ditkommenderade soldatämnen. Fast i ärlighetens namn, jag vantrivdes inte alls… i Boden alltså. Anledningen till min vistelse där kan vi lämna långt bakom oss, den ingår inte i trivselbilden.

Dan Andersson dog alldeles för tidigt, som så många andra.

När jag läser Dan Andersson är det känslorna som styr. Sitter gärna på landet en gråtrist dag i november, med några sprakande björkvedpinnar i brasar.

Gässen flytta

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

Jag hör och jag känner. Jag hör tranornas skrin och jag känner vemodet. För mig är detta lite av poesins kärna: Innerligheten i upplevelsen.

Vaknatt

I kvävande vaknätter ändlösa långa,
när minnen sticka som retade bin,
jag ber om en vårnatt igen av de många,
som eldat mitt blod till ett brinnande vin.

Jag ber om en vårkväll på rusiga ängar,
en enda - en lustarnas jäsande kväll!
En handfull av eldgräs från vildsådda sängar,
en sängplats av mossa på Vagnbergets häll!

Bakom mig gå vallarevisorna höga,
och hos mig är ingen och ingen mig ser.
Förbrunnet är det som har tröstat mitt öga,
och längesen är det som solen gick ner.

 Ett stycke skog måste jag väl ta med. Fast i ärligtens namn var det

antagligen mer granskog i Dan Anderssons dikting.

Tonerna

Text: Erik Gustaf Geijer

Tanke, vars strider blott natten ser.

Toner, hos Eder om vila den ber.

Hjärta, som lider,

som lider av dagens gny.

Toner till Eder

till er vill det fly.

Tanke, vars strider blott natten ser.

Toner, hos Eder om vila den ber.

Hjärta, som lider,

som lider av dagens gny.

Toner till Eder

till er vill det fly.

Vaknätter och Tonerna ger mig samma signal. Grubblerierna som håller sömnen borta och gör kudden varm och sladdrig. Sängen blir hetare och ingenstans finner du rogivande svalka.

Det är detta som gör att jag hänger mig åt poesi understundom. För mig är att läsa poesi, som att äta praliner ur en chokladask. Många goda överraskningar i poesilådan också.

En annan lyrik.

Bertil Dunér

Jag köpte ett litet häfte en gång, ”Föreliggande PM” av Bertil Dunér. Det var 1982. I det häftet finns många goda praliner.

På den tiden var jag fackligt engagerad i Handelsanställdas förbund. Vid något tillfälle var vi på en kursgård i Hallstavik. En veckohelg av fackliga studier i bl a förhandlingsteknik. Det blev ett samkväm på lördagskvällen och jag hade lovat att läsa några korta dikter av Bertil Dunér.

Sagt och gjort. Nummer ett:

jag står och stampar

och står och stampar

och när det bär av

ska ni jävlar anamma få se

att det kanske

inte går så fort.

Finns en viss humor i den som jag tror gick hem. Samma sak med nästa dikt:

helst

skulle jag bara

vilja sitta här

med armarna i kors

och när den dagen kommer

kunna säga

jag har gjort

vad jag kunnat

Så, enkel men ändå ett budskap. Jag kände mig träffad men inte sårad.

Den sista dikten jag skulle läsa denna afton var ett utsnitt ur ett längre verk vid namn:

”Talesätt och expertlore,

Upptecknade häromåret”

Jag valde här ett kort stycke:

 IX

Vi säljer oss inte för en grynvälling. Mins en och en halv ska vi ha. Och sen har vi ett gammalt krav om 30 silverpenningar.

Ombudsmännens frashandbok

Ute i salen satt många människor och ombudsmän som likt fågelholkar stumma, gapande satt. Det blev knäpptyst. De applåder jag hörde vid de föregående uppläsningarna hördes icke mer. Men långt ner i salen hörde jag tydligt en knappnål falla. Alla ombudsmännen satt tysta. Av beundran över de rappa raderna?

Så kan det gå. Det blev ingen fackigt karriär. Men av helt andra orsaker. Tack Bertil Dunér för dina fina rader som beredde mig visst nöje på en facklig kurs.

Denna poseiavdelning avslutar jag med en dikt av:

 Robert Burns.

Och gott öl kom

Och gott öl kom och gott öl for,
för gott öls skull har jag sålt mina skor
och satt mina strumpor i pant i en bod
- med gott öl håller jag upp mitt mod.

Sex oxar jag hade i ok för min plog,
de trivdes så tämligt och drogo bra nog
- jag sålde dem en efter en si så där,
med gott öls hjälp jag sorgen bär.

Och gott öl har gjort mig så arm som jag är
och haft mig att komma min piga för när
- för gott öls skull i stocken jag stod,
- med gott öl håller jag upp mitt mod.

Och gott öl kom och gott öl for,
för gott öls skull har jag sålt mina skor
och satt mina strumpor i pant i en bod
- med gott öl håller jag upp mitt mod.

En dikt jag snabbt lärde mig utantill för att briljera med på den lokala Pub jag för tillfället behagade frekventera någonstans i Sverige.

Jag avslutar med någr ord av Dan Andersson:

ur Minnet/Svarta ballader:

…och nu är allt ett minne, en saga från igår.

Avslutar dagens inlägg med en naturbild till.

Nästa uppdatering kommer att innehålla bilder av mer urban karaktär.

Tack för mig och en riktigt God Jul till er alla.

Yngve